När är man frisk från ätstörningar?

barbergianska
Innan jag tog en bloggpaus och gjorde en utredning skrev jag en del om mina ätstörningar. Det är ju snart två år sedan, så vad har hänt sedan dess? Har jag fortfarande ett problematiskt förhållande till mat och min kropp? Saken är väl den att sedan jag började misstänka att jag hade asperger och ADD har min mat- och kroppsfixering minskat rätt mycket. Mycket av min önskan om att vara smal och att kontrollera vikt och mat har ju handlat om ett försök att kontrollera mitt liv. Det jag försökt kontrollera har varit det jag haft svårt med på grund av mina funktionsnedsättningar. När jag förstod att det fanns en anledning till att jag hade svårt för det som var normalt för andra och att det inte bara berodde på att jag var lat, dum i huvudet eller hopplös förstod jag att jag kunde få stöd och hjälp med mina svårigheter.

När jag blev medlem i Frisk och fri, riksföreningen mot ätstörningar, och skulle välja en mentor genom dem stod det att man för att bli mentor måste man ha varit fri från ätstörningar i minst två år. Hur vet man att man är frisk och fri från ätstörningar var något jag grubblade väldigt på då. Jag tycker inte att jag har haft några större problem med mat och kroppsfixering senaste året, åtminstone inget som jag känner mig begränsad och störs av, men det är ju ofta inte en själv som bäst kan avgöra om man har ätstörningar eller inte. Man kan lika gärna ljuga och försöka hålla det hemligt som att förneka för sig själv att ens beteende inte är friskt. När min mamma nämnde det en gång förnekade jag genast, för jag som inte ens var underviktig eller kräktes kunde ju inte ha ätstörningar. I synnerhet var jag rädd för att sluta kontrollera maten och vikten. Naturligtvis betyder inte det att andra vet det bättre heller alltid. En person som är väldigt smal behöver nödvändigtvis inte ha ätstörningar, medan en annan normalviktig kan ha ätstörningar. Ätstörningar sitter i huvudet, inte kroppen.

Så hur vet man att man är frisk från ätstörningar? Jag antar att det är när ens mat- och kroppsfixering inte hindrar en i vardagen. Man kan vara missnöjd med sin kropp utan att ha ätstörningar. Skillnaden är väl att en ätstörd person ägnar en stor del av sin tid åt att fokusera på det och försöka förändra kroppen eller kontrollera maten så till den grad att det går ut över andra områden i ens liv. Själv är jag långt ifrån nöjd med min kropp just nu, särskilt inte som jag i ren trots försökte visa fingret åt ätstörningarna genom att släppa alla hämningar, göra tvärtemot och på köpet lade på mig runt 20 kg på ett halvår. Eftersom jag saknade våg och vägrade att skaffa en kom det därför som en chock när jag vid ett läkarbesök i samband med utredningen såg att jag passerat överviktsgränsen på BMI-skalan. Sedan dess har jag gått ner till normalvikt igen, men har även accepterat att jag aldrig kommer att bli nöjd. Till och med när jag var som allra smalast ville jag ändå gå ner lite till. Jag orkar heller inte bry mig särskilt mycket om hur jag ser ut, utan är mest glad om jag orkar med mitt jobb på förskola utan att ha ont någonstans. Medan jag trodde att jag behövde se ut på ett visst sätt innan jag kunde vara lycklig försöker jag mest bara att må bra nu, oavsett vad jag väger.

Sedan inser jag förstås att jag aldrig kan säga att jag är frisk för resten av livet. Nu känns det okej, men det säger ingenting om två veckor eller tio år. Bara för att man blir frisk från en förkylning en gång betyder inte det att man aldrig kommer att få det igen. Jag får alltid vara aktsam på signaler som kan dyka upp. Många gånger har jag tänkt att jag mår mycket bättre för att sedan ramla dit igen. Ofta sker det när jag blir överväldigad av något, då försöker jag fly från det och samtidigt lösa alla problemen på en gång genom att kontrollera vikten. Det har lite varit min copingstrategi vid stress. När ätstörningarna kommer på återbesök vågar jag knappt erkänna det för min omgivning för att slippa känna mig misslyckad som föll tillbaka och göra dem besvikna, vilket bara blir att kasta bensin på elden då ätstörningar handlar mycket som att hålla beteendet hemligt. Därför är det så viktigt att erkänna både för sig själv och någon annan när man tar ett steg tillbaka. Jag brukar sms:a min mentor som själv haft ätstörningar och därför kan förstå mig utan att döma.

Jag tycker alltså inte att jag kan svara helt säkert på om jag är helt frisk från ätstörningar nu. Med kunskapen om vad som ledde till beteendet och fixeringen och att jobba på det jag försökt kompensera när jag försökt kontrollera vikten tycker själv dock jag att jag kommit rätt långt. Tillräckligt långt för att inte hindras nämnvärt av symptom på det.

Växtbaserad mat och myter som superfoods

20160402_084735-02

Sedan i vintras då SVT visade Sveriges första helt vegetariska matlagningsprogram Vegorätt och kritiken haglade mot programmet har jag irriterat mig lite på en sak. Kritikerna menade att programmet var för flummigt, programledarna för glada och tokiga, maten för nyttig och ingredienserna för dyra och svåra att få tag på, särskilt efter första programmet då de lagade en smoothie bowl med açai-pulver i. Man kan ju fundera på hur programmet hade tagits emot om programledarna letts av två män istället för två kvinnor, men det tänker jag inte ta upp nu.

Programmet var kanske inte riktigt det jag hade förväntat mig heller, men jag tyckte ändå att maten verkade god. Sedan är det ju så att jag faktiskt hade rätt mycket av alla ”konstiga” och ”dyra” ingredienser hemma.

Jag äter mycket grönsaker, frukt och bär samtidigt som jag äter ganska lite processad mat och vitt socker. Mat av växtbaserade, relativt oprocessade råvaror är det jag äter helst, dels för att jag tycker att det är gott, dels för att jag mår bättre av att äta det än vad nu majoriteten av västvärlden äter, även veganer. Jag föredrar oftast bönor framför olika varianter av vegokött, smoothie bowls framför yoghurt och raw bakverk (läs: raw bollar, alltså inte så mycket cheesecakes på cashewnötter och avavesirap eller annat som måste göras i lager. I en form. Och sedan skäras.) framför kanelbullar, ballerina-kakor och sockerkakor.

Hela livet har jag haft problem med humörsvängningar i samband med att blodsockret sjunker. Andra kanske kan äta mackor till frukost eller makaroner med ketchup till middag utan problem, men om jag gör det blir det katastrof ett par timmar senare. Det är rätt vanligt att ha problem med blodsockret när man har ADHD, men man kan förstås påverkas av lågt blodsocker oavsett. När folk tittat ner i mina matlådor brukar de kommentera med ”oj, vad nyttigt!”. Men jag äter inte som jag gör för att vara nyttig, utan åtminstone  vara i närheten av att må lika bra som andra gör på pizza, pommes frites med bearnaise, chips, korv och andra halvfabrikat. En juice eller smoothie med mycket grönt i om dagen gjorde stor skillnad för mig huruvida jag skulle orka ta tag i saker hemma eller inte innan jag fick medicinering för min ADD.

20160402_080926-01

Vad som kanske inte gör lika stor skillnad är dessa superfoods i form av torkade bär och pulver man kan köpa. I alla fall inte så stor skillnad som de framstår som ibland när alla dess fördelar lyfts fram i media och på internet. Açai-bäret hyllades unisont för sitt höga innehåll av antioxidanter tills nyligen då det kom fram att råttor som ätit açai ökade sin risk för diabetes typ 2, högt kolestrol och fetma. Nu är råttor ganska olika människor, och när andra studier som visat på ett resultat hos råttor senare utförts på människor har resultaten ofta visat på motsatt effekt (vilket gör idén med djurförsök ännu grymmare då det det bara är slöseri med tid och pengar när resultaten inte ens ger någon tillförlitlig information för människor ens). Forskarna är osäkra på vilken betydelse antioxidanter har, och i stora mängder i form av kosttillskott har det i vissa fall till och med visat sig vara skadligt. Men jag köper ändå superfoods och har pulver av açai, gojibär, matcha, lucuma, vetegräs, spirulina och mesquite i mina smoothies och raw bollar. Inte för att jag förväntar mig några eventuella hälsoeffekter, utan för att jag tycker att det är ett gott och spännande sätt att variera smaken och tillföra färg på mat utan att tillföra kemiska smakämnen eller vitt socker. Någon form av näring kanske det tillför också jämfört med processade livsmedel, hur stor skillnad de gör vet jag inte. Jag ser superfoods som en slags kryddor. Jämför man kilopriset på superfoods med kilopriset på kryddor brukar det vara ungefär det samma, skillnaden är att man oftast köper kryddor i mindre mängder vilket gör att de blir billigare per förpackning, men mängden man använder är oftast bara någon eller ett par teskedar och därmed densamma.

Just mängden man använder är något man måste ta hänsyn till innan man hävdar att något är dyrt, men det kan även vara bra att jämföra med något likvärdigt för att få lite perspektiv för att därmed kunna ge det en rättvis bedömning. Vi kan ta matcha-pulver som exempel. Matcha är ett grönt te-pulver som senaste året blivit trendigt att göra latte på, men som många tycker är dyrt. Jag erkänner själv att det sved lite när jag betalde 180 kr för 30 g matcha i min lokala te-butik. Den burken räckte dock till minst 20 glas matcha-latte. Då blir det 9 kr/portion. Det får man inte ens en plastmugg blaskigt automatkaffe för. Sedan tillkommer 2,50 kr för de 2 dl sojamjölk jag blandar det med. 11,50 kr för en matcha-latte alltså. Vad betalar inte folk för kaffe latte varje dag? Eller en 50 cl-flaska cola? För att inte tala om en öl eller ett glas vin som sällan brukar bli mindre än bara ett glas? Eller en påse godis där kilopriset förvisso är betydligt lägre än superfood-pulver men ändå köps och äts betydligt större mängder någon tesked. Ska man jämföra 20 portioner matcha-pulver eller açai-pulver får man nog ändå jämföra det med 20 portioner öl, vin, läsk, godis eller vad man nu föredrar att lägga sina fickpengar på.

Superfoods är inte svaret på alla problem, men jämfört med annat folk lägger pengar på är det inte särskilt dyrt heller. Numer går mycket att få tag på i livsmedelsaffärer och hälsokostaffärer, annars kan man beställa på Apotea, nu3.se eller annan nätbutik. Jag dricker varken kaffe eller alkohol så då är väl superfoods är min guilty pleasure. Grönsaker, frukt, bär, nötter och baljväxter min huvudsakliga föda för att det är det jag fungerar bäst av att äta, sedan gör superfoods varken så mycket till eller från. Vill man inte äta det så slipper man, men då kanske man ska komma ihåg att det är för att man helt enkelt inte är intresserad av att äta det och skippa att skylla på att det är dyrt eller så svårt att få tag på.

De stora frågeteckena rätas ut

.facebook_1465724337253
Ser nu att det snart gått två år sedan senaste inlägget publicerades. Det var ju ett tag sedan. Jag minns inte längre varför jag slutade blogga. Förmodligen för att jag tappade motivationen och därmed inte tyckte att jag hade tid eller orkade. Ibland har jag känt att jag saknat det lite, men inte vetat riktigt vad jag skulle skriva. Jag startade bloggen för att skriva om min väg mot ett ”normalt” liv. Jag kämpade med ångest, ätstörningar och ofrivillig ensamhet. Jag har fåfängt läst otaliga självhjälpsböcker under åren för att leva så som jag vill (det vill säga ett ”normalt” liv), och ätstörningarna handlade även de om att försöka lösa problem som varken hade med mat eller vikt att göra. Först för ett år sedan började jag få grepp om varför jag inte lyckats med det som är så lätt för alla andra.

Som en del av er redan vet jobbar jag inom förskolan. En solig förmiddag berättade min kollega om sina planer för hösten, hur hon nästan skämdes för att ”man” (ett ”man” som senare visade sig vara befogat när jag berättade om mina misstankar om en eventuell diagnos för mina andra kollegor) visste så lite om just autism, ADHD (attention deficit hyperactivity disorder, ungefär ”uppmärksamhetsbrist- och hyperaktivitetsstörning” på svenska) och Aspergers syndrom. Eller ”asberger” som min kollega antecknade på en lapp. ”‘Asperger’ stavas det väl?” frågade jag och så skrattade vi en stund åt felstavningen. Eller var det felstavat? När jag kom hem blev jag osäker och googlade på ”asperger” och hittade ett asperger-test för vuxna. Det visade på att jag eventuellt kunde ha asperger. Jag googlade, läste på och kände igen mig allt mer, i synnerhet beskrivningarna av flickor med asperger, vars symptom ofta ser lite annorlunda ut än pojkars och därför inte alltid märks av omgivningen.

Så småningom snubblade jag även in på information om ADD, det vill säga ADHD utan den fysiska hyperaktivitet man så ofta förknippar med diagnosen. Istället tenderar man att bli passiv och ha extra svårt att komma igång. Både asperger och och ADD skulle räta ut en del frågetecken, som varför jag haft så svårt att skaffa och behålla vänner, varför jag ofta misskötte skolarbetet genom att strunta i läxor och skolka ibland trots att jag egentligen inte hade något annat för mig (det var ju inte direkt så att jag hade några kompisar att träffa eller festa med), varför jag under större delen av tiden mellan studenten och att jag började studera till barnskötare tio år senare var arbetslös och bodde kvar hemma hos mina föräldrar. Just arbetslösheten och att jag bodde hemma var något jag skämdes så otroligt mycket för och försökte hålla hemligt när jag träffade bekanta. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur min situation och kände mig värdelös och misslyckad som inte klarade av  det mina jämnåriga och snart även personer yngre än jag fixade.

Även om jag helst skulle ha sluppit svårigheterna helt och hållet var en diagnos det näst bästa. Från den dag då jag började misstänka asperger till att jag fick resultatet av utredningen befann jag mig i en livskris. Jag började se tillbaka på olika omständigheter i mitt liv ur perspektivet av att ha asperger och ADD och fann hopp och tröst, medan jag andra dagar tvivlade på att diagnoserna skulle förklara mina svårigheter. Jag var nog bara misslyckad, hopplös och förtjänade inte leva eftersom jag inte klarade av grundläggande saker som att flytta hemifrån och skaffa jobb förrän vid nästan 30 eller ens ha några vänner att umgås med. När jag sedan hade deltidsjobb och lägenhet orkade jag inte sköta hemmet eller hitta på någonting på fritiden, i synnerhet inte träffa folk. Även om jag fick göra en utredning relativt snabbt så innebar det ändå en lång och tung väntan med ångest och nedstämdhet som även fortsatte under perioden då utredningen pågick . Under ett halvår hängde precis allt för mig på huruvida jag skulle få en diagnos eller inte och vågade knappt tro på att jag skulle få, det var för bra för att vara sant. Därför var lättnaden obeskrivlig när psykologen som höll i utredningen meddelade att jag hade ADD, men att det inte förklarade de svårigheter jag hade med vänner och snabba ändringar. Därför fick jag även diagnosen Asperger, eller autismspektrumtillstånd (ASD) som både asperger och autism kallas numer.jennylugg

Redan för två år sedan började jag misstänka att mina uppmärksamhetsproblem kunde bero på ADHD, men jag var ju inte hyperaktiv tänkte jag, snarare tvärtom, så därför att mina misstankar var obefogade. Jag berättade ändå om det för den psykoterapeut jag gick tio sessioner hos sedan jag sökt hjälp för ångest. ”Jag kan ibland känna igen mig lite i personer med ADHD fast jag inte har det själv” sade jag. Terapeuten nickade, upprepade det jag sade, antecknade och tog aldrig upp det mer, trots att jag berättat tillräckligt för att han med sina långa utbildningar och upp emot ett halvt sekel av jobberfarenhet för att han skulle kunna dra slutsatsen om att jag faktiskt eventuellt kunde ha ADD och föreslå att jag skulle göra en utredning. Med facit i hand känner jag mig oerhört besviken och arg på honom och även psykologen som höll i utredningen förstår inte varför han inte gjorde något.

Jag har även beskyllt mina lärare i skolan för att de inte gjorde något. Jag hade ändå tillräckligt med svårigheter (läs: motivationssvårigheter, jag saknade helt enkelt bara ork, intresse och därmed uppmärksamhet för att sköta skolarbetet) för att ha en resurs under mellanstadiet. Nu har jag förstått att kunskapen om ADHD och ASD var ännu mindre under nittiotalet då jag gick i skolan. Ändå kan jag inte låta bli att önska att jag hade fått mina diagnoser tidigare än vid 32 års ålder och fundera på hur mitt liv hade sett ut om jag fått den hjälp jag behövde istället för att uppfattas som lat och konstig av omgivningen.

Tack och lov har jag sedan snart en månad börjat med medicinering som inneburit stor skillnad för mig. Mer om det i ett annat inlägg, för det här är långt nog. Och jag kommer förstås att blogga om annat än ADD och Asperger, men var tvungen att börja med att skriva om de diagnoser jag inte fått än när jag började blogga. Varje perspektiv och historia är viktig,  i synnerhet kvinnors då okunskapen om våra symptom varit så stor så länge, och kanske kan min berättelse hjälpa någon, antingen att förstå andra med ADHD/ADD eller ASD, eller att inse att hennes (eller hans) svårigheter att anpassa sig till samhället kan ha en orsak och därmed leda till det stöd och hjälp som behövs.

Stora boken om naturligt glutenfri bakning av Karolina Tegelaar

20141005_113558_1

När jag fyllde år i augusti fick jag Karolina Tegelaars ”Stora boken om naturligt glutenfri bakning” av Johan. Den var otroligt fin och lyxig. Tegelaar lade ner två år på att baka recepten för att få fram det bästa och väntade ytterligare två år innan boken kunde släppas för att de mindre vanliga mjölsorterna, som durra, teff och fullkornsrismjöl, skulle finnas på marknaden, därför att de var de mjölsorterna som gav de bästa resultaten. Det märks hur välarbetad boken är och innehåller många kreativa lösningar för att få till ett fantastiskt resultat utan gluten, ägg eller mjölk (om man vill, valet av mjölksort i recepten är valfritt).
chokladsnittarokt14

Chokladsnittarna är exempelvis penslade med lika delar sojamjöl och sojamjölk istället för ägg för att pärlsockret ska sitta kvar (nej, det smakar inte konstigt), kanelbullarna är penslade med grädde. Vinäger blandas i vissa degar för att hjälpa bakpulvret på traven, andra degar innehåller både jäst och bakpulver för att få ett fint och luftigt resultat, medan andra degar fryses in efter jäsning för att den lösa degen, som jäser bättre än en fast, ska bli mer lättarbetad (se videoklipp om hur man bakar kanelbullar här). Och istället för att använda växtfiber som psylliumhusk för att hålla ihop degen använder hon xantangummi som till skillnad från växtfiber inte suger åt sig vätska och gör degen torr. Karolina Tegelaar kan vara den största experten på glutenfri bakning vi har i Sverige.

frallorokt14

Är man främst ute efter matbröd kanske inte den här boken den man bör skaffa först, men är man däremot ute efter de bästa glutenfria pannkakorna, våfflorna och kakorna och fikabrödet är den här boken den enda man någonsin behöver och värd varenda krona!

appelpajmvaniljsasokt14

Anledningen till att jag skriver om den först nu är för att jag ville prova några recepten först och efter att att stekt pannkakor med och utan banan, bakat smulpaj, gjort double chocolate chip cookies och chokladsnittar samt blandat till min egen glutenfria mjölblandning på fullkornsrismjöl och gjort matpaj på det. Jag kan intyga att resultaten håller vad de lovar. I jul ser jag fram emot att baka lussebullar och pepparkakor ur boken.

doublecccookiesokt14

Ätstörningar och mer konstruktiva alternativ till stresshantering och ångestlindring

gulablommorfaglarosept14
För ett tag sedan skrev jag att jag undrade om jag någonsin kommer att bli helt fri från ätstörningarna. Just då kämpade jag mot själva beteendet och glömde helt att de var uttryck för något annat. Med tanke på hur ätstörningarna skapar sådan stress och ångest kan det te sig både ironiskt och märkligt, men ätstörningarna är mitt sätt att hantera stress och lindra ångest. Ätstörningarna är min verklighetsflykt, samtidigt som jag tror att allt kommer att bli bra bara jag blir smalare. När det blir för mycket av något märker jag hur jag i allt högre grad sjunker in i ätstörningstransen och fokuserar mer på mat och hälsa på ett analytiskt och kontrollerande sätt. Det ger mig hopp om att allt annat ska falla på plats bara jag blir smalare och äter mer perfekt. Relationer, stress, självkänsla, självförtroende och jobb. Ätstörningarna är mitt sätt att undvika att känna känslor också, och när jag fokuserar på maten känner jag ofta inte alla obehagliga känslor som tankar på verkligen kan ge mig ibland. Personer med ätstörningar har ofta svårigheter med känslor, både att förstå andras och att känna sina egna känslor, och ätstörningarna dövar mina känslor på samma sätt som alkohol, spel eller socker dövar känslorna för andra. Det här låter troligtvis helt koko för de flesta, men jag föredrar till och med att läsa om hur mat påverkar kroppen framför att äta choklad. När jag överäter är det i första hand vanlig mat och inte sötsaker det handlar om. Det kan låta som ett lyxproblem, men alla typer av stresshantering som innebär verklighetsflykt i första hand är destruktiva, därför att det är ett sätt att gå igenom livet utan att leva det. Och det är bland det sorgligaste jag vet. Känslor får oss att känna oss levande. Jämför med döda föremål som saknar känslor.

Genom att börja titta på problemen och skapa förändring i var och ett av områdena istället för att tro att mat och hälsa är lösningen på allt (och samtidigt undvika att tänka på problemen alls) kan jag hålla ätstörningarna i schack. Bara genom att känna känslorna så vaknar jag ur ätstörningstransen. Det blev extra tydligt förra veckan efter en intensiv förmiddag jag kände mig ledsen och uppgiven. Just då brydde jag mig inte om vikt eller hälsa alls. Det var ungefär längst ner på min prioritetslista.

Så jag känner mig mycket mera hoppfull nu inför att bli av med ätstörningarna. Åtminstone symptomen. Jag kan inte säga säkert att jag aldrig kommer att falla tillbaka i beteendet igen, men jag kan träna mig i att känna mina känslor och hantera stressen på ett mer konstruktivt sätt, eller bara välja någon annan form av verklighetsflykt när det blir för mycket. Man kan inte bara ta bort sitt val av stresshantering utan att ersätta det med något annat, gärna bättre sätt att hantera stressen. Och någon gång måste man titta på vad det är man inte vill ha så att man ska kunna förändra situationen till en man önskar.

Havre- och kokoskakor med russin

När jag befann mig i en hyrd stuga i skärgården i somras blev jag på bakningshumör. Dessutom hade vi kaffegäster på g. Den här ön är en ganska liten ö helt utan några butiker, så jag fick använda de ingredienser som fanns. Men det blev lyckade kakor. Så här såg de ut då:

10547221_1448505168749651_670746720_n

Eftersom jag blev så nöjd med kakorna har jag i efterhand försökt rekonstruera receptet och bakade kakorna igen i helgen. Även den här gången blev kakorna mycket goda! Som en bonus är de bland de snabbaste kakorna man kan baka, i synnerhet om man som jag använder mixerburken som brukar följa med mixerstavar. Bara att mala havregrynen till ett mjöl, hälla i övriga ingredienser och mixa igen innan degen formas till kakor. Dessutom med ingredienser som de flesta redan har hemma. Kakorna är både fria från gluten (är man mycket känslig använder man förstås ren havre), ägg och mjölk förstås och använder man sötning som stevia eller liknande är så hälsosamma att de skulle kunna serveras som mellis om man vill det.

havrerussinkakorx2ept14

  • 3 dl havregryn
  • ½ dl kokos
  • 1-2 msk flytande matfett, t ex kokosolja
  • ½-1 dl socker/annan sötning som mäter lika
  • 1-2 msk valfri mjölk
  • 1 tsk bakpulver
  • ½ dl russin
  • En nypa salt
  1. Sätt ugnen på 175° C
  2. Mal havregrynen till ett mjöl och blanda med övriga torra ingredienser
  3. Blanda i mjölk och olja. Börja lite och häll på mer om degen blir för torr
  4. Blanda i russin
  5. Forma till små bollar och platta ut dem lite på en plåt med bakplåtspapper (de flyter inte ut)
  6. Grädda ca 15-20 minuter beroende på storlek och om du vill att de ska vara knapriga eller lite mjuka inuti. Förvara i lufttät burk.

    havrerussinkakorplatsept14

Spagetti i tomatsås med kikärtor och spenat

Jag älskar tomatsås. Och jag älskar kikärtor. Både tomatsås och kikärtor är de perfekta tillbehören till pasta. På gamla dagar har jag börjat tycka att pasta kan vara lite torrt och föredrar egentligen pasta gjord på strimlade grönsaker, men det är enkelt fixat genom att blanda pastan med en sås. Det här är perfekt vardagsmat när man behöver få till en god och snabb middag en tisdagskväll efter jobbet. Receptet blir till 4-5 portioner, men eftersom pasta sällan blir bra efter en natt i kylen rekommenderar jag dock att halvera receptet om det bara ska göras till två personer.

tomatpastasept14

Spagetti i tomatsås med kikärtor och spenat

  • 320 g spagetti
  • 2x burkar kikärtor
  • 2x burkar krossade tomater
  • 100 g spenat
  • 1-2 msk tomatpuré
  • 1 msk rödvinsvinäger
  • Ev. lite socker (lite sötning förhöjer alltid smaken av tomater)
  • 2 klyftor vitlök
  • 1-2 krm cayenne
  • 1 msk torkad basilika
  • Olja
  • 2 tsk salt
  • Peppar
  1. Koka pastan nästan färdig i saltat vatten
  2. Fräs vitlök och spenat i lite olja tills spenaten krympt och blivit mörk
  3. Häll på tomater, puré, vinäger, salt, cayenne och basilika. Låt puttra några minuter.
  4. Häll i väl sköljda kikärtor och pasta. Låt koka ihop några minuter. Smaka av med salt och peppar. Klart!tomatpastagaffelsept14